Jag läste Okej som ung tonåring. Jag ville vara synth:are, men gillade egentligen hårdrockarens frisyr bättre. Eller. Gillade och gillade. Med afro så är synthluggen omöjlig att få till. Jag lovar. O M Ö J L I G. Jag slet och drog, rakpermanentade och grät.
Hur som helst - i Okej kunde jag frossa i naken hud och kittlande läsning. Lite förbjudet var det, lite för mycket. Som pinuppor i mittuppslaget låg ofta någon blond, finnig fjortis med bar överkropp. Som i succénumret från 1984 med Louis Herrey (minstingen i Herreys) i nätbrynja. Numret såldes åldes i
156 000 exemplar. Jag frossade i axelvaddar, neon och blonda hårsvall.
Mamma satte stop när Siewert Öholm utsåg WASP till satanister. Men Alexandra, sa hon, kan du inte läsa Starlet i stället?Som alla andra flickor i din klass? Fan också. Jag som var livrädd för hästar.
Nu kommer boken om Okej, tidernas största poptidning. Nu är jag snart 40. Det är åter igen tid att frossa i axelvaddar och dansa i neon. Afrot har dock vunnit sin acceptans. Det stannar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar